Kapitel
6
Jag
sprang hem. Varför känns det här så konstigt? Jag mår illa...
Vad är det med Caleb? Jag orkar inte spela hans dumma lekar längre,
jag måste få svar.
Dagen
efter det konstiga mötet med Caleb, så tog jag med mig boken till
skolan. Det regnade nästan mer än vad det gjorde igår. Och
förhoppningsvis är han vid den där skogs gläntan idag igen.
När
skolan var slut kom Maggie gående mot mig.
”Ska
du ha skjuts hem eller? Min mamma ska hämta mig.” Sa hon. ”Eller
vill du ta en av dina härliga regn promenader?”
”Tack,
men nej tack. Jag måste leta efter Fitch, mamma SMS:ade och skrev
att han inte har varit hemma på ett tag.” Det var en lögn, men
hon får inte veta.
”Ska
jag hjälpa till?”
Ӏrligt?
Du som hatar att vara ute i regnet?”
”Nja...
Du har rätt.”
”Trodde
väl det, men det gör inget.”
”Okej,
syns imorgon!”
”Japp!”
Gud
vad jag hatar att ljuga! Nu slipper jag i alla fall att oroa mig över
att hon får reda på något.
Jag
börjar gå och regnet vräker ner. När jag kommer fram till gläntan
stannar jag mig i mitten, och bara väntar. Jag tittar upp mot
himmelen, japp gråa moln så långt ögat kan se.
”Har
du trevligt eller?”
Hör
jag en röst ropa, jag känner igen den rösten. Det är Caleb. Jag
vänder mig om, han är inte där!? Jag kan svära på att han var
minst en meter ifrån mig.
Men
när jag tänker lite så tar jag några steg till trädet han satt i
igår. Och där satt han på samma stora tjocka gren.
”Nej,
om du faktiskt vill veta så har jag inte det! Så om du är snäll
och säger vad det är med den är irriterande boken,”Sa jag och
drog fram boken ur min ryggsäck.” så kan jag gå hem sen!”
”Jag
sa ju att jag inte kan säga det, och dessutom så är det inte jag
som kan visa det. Det är bara du.”
Han
börjar gå min sjukt på nerverna.
”Kan
du säga vad det är jag ska göra då, så att jag kan gå hem!”
”Du
vill verkligen hem, eller hur?”
”Säg.vad.det.är.jag,ska,göra!”
”Okej”
Sa han och hoppade ner från grenen. ”Lägg den i mitten av
gläntan, där du stog och 'Inte hade trevligt'.”
Jag
gjorde som han sa. Och nu börjar jag faktiskt tvivla på att han vet
vad han gör...
Han
backade.
”Du
borde nog backa.”
”Varför?”
”Gör
det bara!” Det var första gången jag hörde honom höja rösten.
Efter
ett tag så slutade jag höra regnet, det regnar fortfarande men jag
hör det inte. Jag hörde Caleb säga något men jag hör inget. Jag
börjar känna mig yr, och jag ser massa vita fläckar. Sen ser jag
inget... Jag hör honom men jag ser honom inte.
Ha det bra och Hej då!
Bokhälsningar / Olivia :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar